Häcklöpning med cykel

Jag mår bättre när jag tar mig ut på en cykeltur, jag vet det – i synnerhet när det är strålande vackert väder, som idag.
Ändå tar det emot.
För det är aldrig bara att ta tag i impulsen innan den försvinner och kasta mig upp på cykeln. Det är ett femtontal hinder på vägen som jag först måste ta mig över: kläder, skor, vattenflaska, ladda mobilen, gå på toa, ögondroppar, solglasögon… osv. Behöver jag äta förts? Ska jag ha plånboken med mig? Ska jag handla på vägen? Behöver jag ha solskydd på mig? Och. Så. Vidare.
Och någonstans där så kör det fast. Motivationen blir till ovilja och snart drunknar jag i leda och dåligt samvete – och så blir det tvärstopp, om inte energin räcker till att forcera och tinga mig igenom motstånden.

Jag undrar om jag bättre skulle klara av att övervinna mina svårigheter om det inte var jag själv som var mitt största problem?

img_7694När jag väl tar mig ut så har jag ännu ett motstånd att övervinna. De första 20 minuterna tar emot som om mina fötter vore blytyngder, innan det långsamt ger med sig och muskler och leder börjar samarbeta. Det gör inte direkt ont, det är mest omöjligt, hopplöst tungt.
Efter ett tag så känns det bättre och börjar lite mer att flyta på.

Det vore lögn att påstå att jag blir avslappnad. Jag måste hela tiden påminna mig att inte luta mig tungt på handlederna, inte hålla så krampaktigt i styret. Att cykla är inte bra för muskelknutorna som är mer eller mindre kroniska och mina axlar är lika stenhårda som när jag i tonåren rörde mig i skolans korridorer.
Men det känns bättre.
Om jag tar ut mig lagom – absolut inte för mycket, då kraschar jag i ångest – då känns det lite lugnare i kroppen sedan. Då kan jag koppla av lite mer framåt kvällen. Och jag är verkligen i förtvivlat behov av alla avkoppling jag kan få.
Jag försöker att tänka på det när motståndet växer sig så stort i förväg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *