Slå knut

ho%cc%88rlurarSom barn var jag bara kropp och mängder av känslor.
Jag klättrade och sprang. Jag reagerade instinktivt och agerade i affekt.

Men det var inte okej.
Det skapade problem.

Nu är jag bara huvud.
Jag styr och kontrollerar mina känslor. Jag analyserar och rationaliserar.
Jag har disciplin.

Under den är jag bara råa nerver.

Jag var tvungen att låta mitt huvud ta kontroll över min kropp och mina känslor, för att kunna fungera. För att överleva.
Att ge efter för impulser och ”gå på känsla” skapade problem och hotade med katastrof.

Efter att passionen hade lett mig in i ett destruktivt förhållande som närapå kostade mig såväl förstånd som liv, så slutade jag en gång för alla att fatta känslomässiga beslut. Jag nådde kulmen på ett mångårigt arbete med att motarbeta alla mina naturliga instinkter och funktioner. För de var uteslutande dysfunktioner.

Tänka efter.
Begripa själv.
Och allt det där.

Jag rationaliserar, ifrågasätter och analyserar allt. Känslorna får alltid sitta i baksätet, mitt förnuft styr.
Detta betraktas allmänt av människor med mindre disciplinerade känsloliv som någonting dåligt.

Kyla.
Kontrollbehov.
Intellektualiserande.

När jag styrdes av emotioner så var det dåligt.

Nu förväntas jag att vara bara kropp.
Andas. Hitta flöde.

Inte tänka.

Inte analysera.

Inte förklara.

Bara vara.

Det fungerar inte. Jag fungerar inte så.
Jag kan inte förväntas att i en handvändning reversera allt arbete som jag har gjort under 35 år.
Jag kan inte bara göra ogjort allt som förväntats, krävts, hånats, slagits, skällts, präglats in i mig under all denna tid.

Du är inte dina erfarenheter.

Jo. Jag är i allra högsta grad en produkt av mina erfarenheter.
Allt som har sagts mig, allt som har gjorts mig sitter kvar i mitt psyke, lämnar sina leriga fotavtryck över min hjärnas kanvas och allt, precis allt, har gjort mig till den jag är idag.
Varenda suck, varenda kritik, varenda hånfull kommentar, varje knuff, varje hånskratt, varje spark, varje missriktad välvilja.

En trasig själ, i en stenhårt spänd kropp, täckt av råa inflammerade nerver, med järnhårt disciplinerade känslor som aldrig någonsin tillåts ta över. Aldrig.

Mitt förnuft styr.

img_5562Jag analyserar mina kroppsliga och emotionella reaktioner, för det är så jag förstår mig själv. Det är så jag lär mig av mina erfarenheter och förebygger framtida dåligt mående.
Jag kan inte bara stänga av det.
Jag vill inte stänga av det.
Det är det som gör att jag fungerar.

Jag blir galen på alla vårdgivare som rycker och sliter och kräver, för att det är bara precis just deras metod som är den enda rätta.
Jag vrider ut och in på mig själv tills jag bara vill slå händerna för öronen och gallskrika.

Gör si. Gör så. Tänk inte så. Tänk inte alls.

Och ju mer jag försöker att förklara, desto mer får jag höra att jag inte ska, att jag inte behöver.
Men om du inte har hört vad jag har sagt då kan jag inte veta att du har förstått.

Jo. Jag behöver prata. Jag behöver förklara. För jag vill att folk ska förstå. Jag behöver känna mig förstådd.
Mer än någonting annat så vill jag bara att folk ska förstå. Så att de slutar att ställa krav som jag aldrig kan nå upp till.

Så att de slutar att ha förväntningar som jag inte kan infria.

Så att jag bara kan få vara.

Om jag bara visste vad.

Och hur.

Jag lägger mig på mattan och försöker att känna hur ”golvet bär mig”. Det håller några sekunder.

Jag önskar att jag kunde hålla kvar de positiva upplevelserna i kroppen lite längre. Leva lite längre på dem, istället för att känna mig så här förtvivlat frustrerad, blockerad och tröstlös efter några dagar igen. Som att allting är så hopplöst och meningslöst.
Att jag inte blev så förbannat hudlös så fort jag blir trött eller krasslig och det mentala immunförsvaret störtdyker och löses upp i tomma intet.
Så att jag inte behövde må så här hela tiden.

Så att inte alla andra…

Jag vet inte ens om jag helst vill ha sällskap eller bara vara ifred, så att jag inte behöver tänka på hur mitt mående påverkar andra.

En timme eller två till. Så kan jag lägga mig. Så tar det slut för ikväll i alla fall.

God natt, mörksuggor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *