Monday Gloom

Måndagar.

Till skillnad från många andra så drabbas jag aldrig av ny-vecka-ångest. Av den enda anledningen att jag inte har något arbete att kliva upp till.
Tvärtom så upplever jag ofta ett visst energipåslag på just måndagar, tenderar att få en hel del gjort. En – ytterst liten, men ändock närvarande – känsla av nystart.

img_7289Men inte idag.
Redan till frukost, där jag sitter framför ljusterapilampan med en fågelsångsvideo spelandes på Youtube, en artificiell värld skapad för att ge en illusion av välbefinnande – kanske just för att jag anstränger mig så förtvivlat – känner jag hur orkeslösheten väller över mig.

Kanske är det orkeslöshet istället för prestationsångest, med den fullmatade vecka som jag har framför mig. Ta ut tröttheten i förskott. Som en våt yllefilt, ett dämpat tryck av obehag, för att slippa den rivande, slitande ångesten född ur övertygelsen att inte räcka till.

Den gångna veckan har varit ganska påfrestande, med en hel del emotionell stress över rådande vårdsituation bland annat.
Jag träffade min terapeut för första gången på ett halvår och hon har hjälpt mig med remiss till både min läkare samt en ny psykolog.
Missnöjet med en annan vårdgivare har jag fått tackla på egen hand, men lyckats komma fram till ett beslut och ett utförande.

Jag hamnar dessvärre ofta i extremt stressande och obehagliga situationer i förhållande till andra människor. Mycket för att jag är väldigt dålig på att lyssna på mina egna signaler och tillskriva dem betydelse. Det vill säga, att vad jag upplever är det viktigaste att ta hänsyn till för mig, för mitt välbefinnande.
Känslan av att min upplevelse är betydelselös, oviktig, sitter fortfarande allt för djupt. Jag är fortfarande för starkt präglad på att andra alltid är viktigare än jag.
Jag måste visa hänsyn.
Om någonting inte känns bra så är det mig det är fel på – inte den som får mig att må dåligt.

Jag avbryter inte vänskapsrelationer förrän jag har blivit fullständigt överkörd. Ett par gånger.
Jag lämnar inte förhållanden förrän det helt har barkat åt helvete.
Jag fortsätter pliktskyldigt att gå till vårdgivare som jag verkligen inte trivs med och till vilkas yrkesutövande jag är starkt kritisk.

Efter som mina känslor aldrig räknas.
För de är ju bara utslag av min överkänslighet.
Jag överdriver säkert bara hur det var.
Är det verkligen säkert att det gick till så som jag beskriver det, hm?

Jag har blivit väldigt bra på att leva mig in i andras situation. Jag är alltid beredd att se någonting ur någon annans perspektiv.

Men jag är fortfarande väldigt, väldigt dålig på att se till vad jag själv behöver.
Jag känner fortfarande djup skuld när jag sätter mina egna behov framför någon annans.

Hela mitt liv har jag kämpat emot alla mina naturliga känslor, instinkter och impulser.
Nu pågår kriget mot och för mig själv på flera plan, oupphörligt.

Inte så märkligt att jag ständigt är fullständigt utmattad och egentligen aldrig vet vad jag vill och behöver…

Jag ska försöka att ta tag i den här veckan nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *