Komma ut

TjipkeDet här handlar om att komma ut. Inte som hbt-personlighet – utan som psykiskt funktionshindrad. Adhd. Eller bipolär. Eller borderline. Allt beroende på vilken läkare man frågar.

Jag fick min första diagnos för drygt tre år sedan, strax efter att jag fyllt 29 år. Fram till dess hade jag levt ett någorlunda fungerande liv, klarat mig själv sedan jag var 18 år. Till stor del för att jag inte fick gehör för hur dåligt jag periodvis mådde. Jag var ju så stark, klarade mig ju så bra. Om jag bara hade vett att koncentrera mig… Bara lät bli att föra ett sådant liv för småsaker…

Budskap: Det är inget fel på dig. Det är bara dig det är fel på.

Men så en dag gick det inte längre. Tre och ett halvt år och fem diagnoser senare är jag fortfarande sjuk. En ständig kamp för att få den vård jag behöver och en ständig rädsla för Försäkringskassans beslut för mig ett steg framåt och två tillbaka. Allt medan klockan tickar. Just innan alliansens lagändring gick igenom fick jag en tvåårig sjukersättning godkänd. Snart har halva den tiden gått. Vad händer sedan…? Ett år är en evighet men går så rasande fort.

Utöver en svår och tärande kamp mot och med mig själv är min starkaste upplevelse att mitt människovärde kraftigt devalverats på grund av min sjukdom. Som psykiskt sjuk bemöts man med starka fördomar. Människors okunnighet skapar rädslor som överskuggar den information man som drabbad kan ge.

Stigmatisering är det ord som bäst beskriver hur min samhällsstatus förändrats. På arbetsmarknaden bemöts jag med misstänksamhet, betraktas som en belastning och en potentiell problemhärd istället för som en kunnig och kompetent person. Vänner drar sig undan. Dels för att de växer ifrån mig. De skaffar barn, köper hus och blir alltmer upptagna av sina arbeten, medan jag ”sitter hemma och flummar.” Dels för att min ekonomi som sjukskriven inte tillåter mig att upprätthålla deras levnadsstandard. Att be mig följa med till Thailand eller Kuba skulle aldrig falla dem in. Jag har ju inte ens råd med en utekväll. Att dejta känns uteslutet. Vad ska jag svara på den obligatoriska andra frågan ”vad jobbar du med?” Att börja en relation med en vit lögn…?

I och med regeringsskiftet föll bilan. Även om det socialdemokratiskt dominerade styret drev en allt hårdare politik mot arbetslösa och långtidssjukskrivna, så sticker alliansen inte under stol med att de anser att det är skillnad på folk och folk. I mina ögon uppmuntrar de direkt till att man sparkar på dem som redan ligger. Nu behöver hårt arbetande människor inte längre skämmas för att de ser ned på folk som inte kan göra rätt för sig.

Trots debatten hörs påfallande få röster från vanliga människor. Fler engagerar sig i huruvida man kan fortsätta ladda hem piratkopierade filmer.

Allt fler människor drabbas av psykisk ohälsa, samhällsklimatet gör det allt svårare att bli frisk – eller symptomfri – men väldigt få människor syns och hörs när det gäller dessa frågor.

Kanske för att det är så infekterat av fördomar? För att man snarare skjuter sig själv i foten om man väljer att göra sig till galjonsfigur för något som skrämmande som psykiska funktionshinder?

Jag för ingen annans talan utöver min egen, men jag vill om det är möjligt bidra till att ge ett personligt och mänskligt perspektiv på ett stort problemområde: Hur är det att leva med psykisk ohälsa? Är man egentligen ganska vanlig eller är man ett freak?

Jag har en röst och jag häver upp den.

Freak on a leash