Kategoriarkiv: Regnbågssoffan

Mellan sidorna

Den andra rubriken i #bokhorafotoutmaning lyder Ett bokmärke.
Som väldigt många kvinnor så har jag haft någon form av relation till bokmärken. Alltså, den där klassiska sorten. Vackra små glansbilder, som man gjorde någon ansats att samla och kanske också byta under sin barndom. För att det var sådant som flickor förväntades göra.
Då jag alltid har haft en stor faiblaisse för vackra saker, så vurmade jag naturligtvis också under en period för bokmärken, även om det nog var ganska kort. Samlande och bytande blev det inte så mycket av, men jag minns att jag hade en gammal Paradis-ask med en trave bokmärken i, några av dem min mors gamla, från hennes barndom. Var de har tagit vägen nu, har jag ingen aning om. Kanske finns de kvar i någon av skrubbarna hemma.

plaatjesPå nederländska så heter bokmärken poesie-plaatjes – poesi-bilder – och de användes för att dekorera de små verser som barn – flickor – skrev i varandras poesialbum. Även ett sådant hade jag en gång i tiden, men även att skriva i poesialbum hade gått ur tiden när jag var liten, så jag var ensam om att ha ett sådant, om jag minns rätt.
Nu för tiden så har jag förmånen att få förvalta min farmors mors gamla poesialbum, vilket är en fröjd att bläddra i och en skatt vad gäller såväl poesie-plaatjes som handstilar. De flesta av verserna är daterade 1902-1903 och nedtecknade med gammaldags bläckpenna. Utan plumpar eller felskrivningar!

Men, ärligt talat, hur vackra de än är – som bokmärken betraktat så är bokmärken tämligen opraktiska. Åtminstone i mitt tycke. De är helt enkelt för tunna. Jag föredrar någonting av lite kraftigare material som gör att man enkelt hittar stället som man var på, och som man under läsningen kan förvara mellan sidorna längre bak. Och även då hittar lätt, när det är dags att sluta läsa.
JMAlldeles för ofta så är det något så oglamouröst som ett lånekvitto. Hopvikt. Flera gånger. Så att det blir lagom tjockt.
Andra gånger så blir det ofta ett visitkort. Något av mina egna. Eftersom de, som det är nu, inte kommer så ofta till användning.
Men, just nu, så har ett vykort fått komma till heders. Även det, för att det råkade ligga inom räckhåll när jag behövde ha någonting att lägga mellan sidorna, precis just där och då.
Men nej, jag är absolut inte en sådan som lägger äppelskruttar, gamla sockor eller teskedar mellan sidorna. Just saying.
Det passar bättre med Jim Morrison.
This is the end.