BloodRage

Jag är monstret

Tjipke — Sun, 20 May 2012 14:00:27 +0000

Jag är den som man känner att man måste förbereda sina vänner på, när de ska träffa mig första gången.
Jag är den som inte alltid blir bjuden på festen, eftersom jag alltid säger fel saker och aldrig passar in.

Jag är narren.
Jag är freaket.
Jag är monstret.

Här är ditt liv – renoveringen

Tjipke — Sat, 19 May 2012 11:44:08 +0000

Nästa måndag börjar äntligen renoveringen av mitt badrum!
Jag är så lycklig. Jag känner verkligen att mitt liv kommer att få så mycket mer mening, nu när jag har valt de där svarta klinkersplattorna som jag kommer att leva med resten av livet.

Bonne Anniversaire

Tjipke — Fri, 18 May 2012 09:39:41 +0000

Om man har planerat att fira ettårsdagen med en picknick i det gröna, så ska man ha en picknick i det gröna. Men med ett väder lika stabilt som mitt psyke, så insåg vi snart att det där med att bege oss till Stadsparken, där vi för ett år sedan hade vår allra första träff, nog fick lov att bero. Så med picknickkorgen preparerad kastade vi då och då ett öga ut genom fönstret mellan turerna i hockeymatchen och när vi kunde konstatera att ”NU lyser solen!”, då rusade vi ut i trädgården och försökte att breda ut filten i blåsten.

Note to self: Don’t bring cat next time.
Det är nämligen inte helt enkelt att avnjuta en romantisk picknick medan man håller koll på en katt som anfaller en råka, lika stor som hon själv, sedan far upp i flädern, sedan ”men heej, vad finns nere i det här kaninhålet?” och sedan störtar iväg som en dåre när de första regndropparna börjar falla.
Allt medan man själv kutar i andra änden av kopplet.

Ett år.
Och det var först för en dryg vecka sedan som jag lämnade någonting hos Ludvig.
Mina rollspelstärningar. (Yep. Turning into somewhat of a gamer here.)
Och med tanke på att jag i tidigare förhållanden i det närmaste har bott ihop med min dåvarande efter några veckor, så är det här major big deal.
Ingen ska säga att jag inte utvecklas.

Tack och lov är det inte mycket tjat om det där med att flytta ihop (varför ska andra över huvud taget bry sig om det, förresten?), men när det yttras så är det lätt att bemöta: När man äger en lägenhet i den här staden, så ger man inte upp den hur som helst.
Och det är en trygghet. Vi har varsin etta i varsin ände av Lund och det fungerar bra. Vi ses när vi vill ses och slipper vara inpå varandra när vi vill vara ifred.
Ingen bor stort nog för att den andra bara ska kunna flytta in och det är därmed ingen risk att ett sådan beslut sker förhastat.
Vi delar den tid som vi vill dela och slipper att gå och nöta på varandra när vi inte har lust. Bättre ordnat kan det knappas vara.

Och just nu kan jag inte ha det bättre än att lyssna på koltrastarna som sjunger i träden och njuta av den värmande förmiddagssolen, med det iskalla balkonggolvet under mina fötter.

Ett dockhem

Tjipke — Wed, 16 May 2012 15:08:35 +0000

Så kommer den över mig igen. Den där kvävande, förlamande känslan som driver mig till vansinne och panik.
Jag är så jävla trött på att vika tvätt.
Jag har ingen lust att diska.
Jag vill inte städa.
Men jag får ångest och mår fruktansvärt när det är stökigt och rörigt runt omkring mig.
Oftast brukar hushållssysslorna inte vara något större problem.
Men just nu vill jag bara skrika högt och slå sönder någonting.

När jag är frustrerad vill jag skada något.
Eller någon.

Jag är så jävla trött på att Klara Av. Det står mig upp i halsen att alltid vara så jävla duktig, att alltid göra det rätta.
Jag vill inte längre! Jag är så jävla less!

För femton år sedan uttryckte min mor stor oro över att jag hade låst in mig i en trygg tillvaro, där allt jag strävade efter var någon form av ordning. Det tog ytterligare flera år, men jag tog mig ur det.
Och för vad?!

Jag vill så mycket mer än det här.
Jag vill resa, jag vill se saker.
Jag vill hälsa på mina vänner.
Skaffa fler tatueringar.
Jag vill göra någonting.
Och jag hatar ”ha tålamod”.
Jag har fan inget tålamod!
Jag vill NU! Helst igår!

Men jag viker ihop den förbannade jävla tvätten, häller upp en minimal skvätt vin och går ut på balkongen och röker en cigg.
Fy fan, vilken jävla rebell jag är…

Tjipke — Wed, 16 May 2012 05:57:28 +0000

Med sina stora, förväntansfulla ögon, blanka som glaskulor, sitter hon på dörrmattan och tittar längtansfullt mot dörren.
Och jag funderar på hur man, ur ett praktiskt-filosofiskt perspektiv, får en katt att förstå innebörden av ”det regnar.”

Häng inte upp dig

Tjipke — Mon, 14 May 2012 13:04:12 +0000

Vid ett besök på Kioskgatans psyk-mottagning så råkade jag ut får någonting pinsamt.
Jag skulle rätta till min ena sko och tog, för stöd, tag i en krok på väggen – varpå den rasade ned!
Väldigt generad bad jag så hemskt mycket om ursäkt, men psykologen sade lugnande att hängaren skulle göra så, ”för att ingen ska hänga sig i den”.
Ja, som jag precis gjorde, tänkte jag och hann halvvägs genom ett ”Ha-…” när det gick upp för mig vad hon menade.
Och insåg varför det inte finns några krokar på patienttoaletten på Aleris.

Tjipke — Fri, 11 May 2012 17:57:46 +0000

Nej, men tack Skånetrafiken, för att kvällens planer på fredagsmiddag och sedan hänga med till replokalen ändrades till att ensam avnjuta blomkålssoppan i all stillhet, medan Ludvig kutar ut genom dörren med en halväten macka i ena handen och en kaffemugg i den andra.
Förvisso har vi ju gått in för lite mer tid på egen hand senaste veckan, men ändå. Oh, the irony…

Nåväl, då får jag väl lägga mig på sängen, slå på någon film och dricka rödvin i min nyligen färdigsydda kimono. Kom inte och säg att jag inte kan vända en situation till min fördel.

Tjipke — Mon, 07 May 2012 13:48:04 +0000

Hur fucked up är man på en skala, när både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan uppmanar en att söka stadigvarande sjukersättning och läkaren utan vidare skriver ett utlåtande som stöder ens ansökan…?
Och är det en seger?
Eller en förlust?

En söndag i maj

Tjipke — Sun, 06 May 2012 16:59:23 +0000

Hur länge sedan var det jag satt ned med papper och penna i handen egentligen?
Det är redan en vecka in i maj och det känns som om det var åtskilliga månader sedan som jag hade möjligheten att ta det lugnt.
Inte för att det är det jag gör just nu. Egentligen borde jag ligga i sängen och se på film, dödstrött som jag är, men jag är verkligen usel på att vila. Ju mer jag behöver det, desto svårare är det.
Under hela vintern och våren har den ena företeelsen, bra som dålig, avlöst den andra och jag har gått på ständigt helspänn då jag har haft saker att göra. Och har jag inte haft saker att göra så har jag varit död. För att jag har haft saker att göra.
Ludvig och jag konstaterade härom sistone att vi under hela den här tiden inte har haft en enda vecka av lugn och ro. Varenda vecka så har vi sagt att nu ska vi ta det lugnt, ta promenader, ägna oss åt varandra – och så inträffar den ena krisen efter den andra.
Inte oss emellan dock, vilket efter snart ett år känns lika förundrande som underbart.
Det är alltså så här det känns att ha ett fungerande förhållande? Interesting…

Shit, det har gått nästan ett år!

Det är på många sätt ett helt nytt liv.
För ett och ett halvt år sedan levde jag i stort sett helt isolerad, mådde extremt dåligt och det var bara flytten till Lund året tidigare som hade upphävt den deadline som jag hade satt upp för mig själv i Mjölby.
Nu sitter jag i två styrelser, har en underbar pojkvän, ett socialt liv och min bästis bor i grannstaden. Jag har gått en informatörsutbildning, får emellanåt uppdrag från landstinget och intresset blir allt större för min föreläsning.
Om livet är underbart?
Helvete heller.
Men det suger inte helt och hållet längre.

Acceptans är den svåraste biten, tätt följd av (o)förmågan att reglera och bedöma hur mycket jag orkar.
Jag ser fortfarande inget ljus i slutet av tunneln, men jag tar mig fram mellan de olika stationerna i tunnelbanesystemet.
Jag orkar inte engagera mig så mycket som jag vill, men jag sitter inte uppgiven och gnäller.
Emellanåt röker jag en cigg på balkongen och tycker att livet är jävligt nice.
Just nu försöker jag ha tålamod med att inte kunna ta en dusch hemma sedan drygt tre veckor och tänker att om en månad eller så har jag ett helt nytt badrum.
Försöker vinna det psykologiska kriget mellan mig och katten, med anledning av den nya matskålen, genom att tänka att hon kommer att äta, bara hon blir tillräckligt hungrig och att det liksom inte är som att hon inte har några kilos marginal att ta av.
Ludvig har dessutom avslöjat att Silke har sina egna krigslister. Hon äter när jag inte är hemma.

Jag njuter av solen, färgerna och längtar efter långa, varma dagar med vin i Stadsparken.
Jag skulle vilja ha planer, som alla andra, men försöker att ta dagen som den kommer.

När jag mår bra så tar jag lätt på mig för mycket och får betala dyrt och länge, men jag försöker att lära mig.
Försöker finna mig i att framtiden varken är ljus eller min.
Och tänker att, just för stunden, går livet ut på att käka kaviarmackor och kasta pappersbollar åt katten.
Samtidigt.

Framsteg

Tjipke — Mon, 23 Apr 2012 10:58:31 +0000

Det ringde just en kvinna från en bank och frågade efter min fd. Som jag inte har haft och inte har velat ha någon kontakt med på flera år. Med goda skäl.
Och istället för att känna den kompulsiva skyldigheten att vara hjälpsam, genom att tex leta fram numret till hans föräldrar, så svarade jag korthugget och ganska otrevligt att jag inte kunde vara till någon hjälp.
Woho! Jag gör sådana framsteg!
Jag är stolt över mig själv!

Och jag vill inte veta varför någon bank är i så stort behov av att komma i kontakt med någon så att de använder ett nummer som han inte kan ha ringt ifrån på åtminstone fem år.
Not my problem!

Fy fan, för att behöva bli påmind om sitt förflutna, när man för länge sedan har lagt det bakom sig.
Och fy fan, vad skönt att man själv utvecklas.